...jag kunde sväva så!

I helgen har jag varit i världens vackraste stad. Städernas stad. Nordens Venedig. Min hemstad. Stockholm. Känns som evigheter sedan jag var där. Det är evigheter sedan. Men allt var sig förstås likt och stan visade sig från sin allra soligaste sida. Vi gick omkring och tittade på julskyltning och i inredningsaffärer. Köpte i stort sett inga julklappar men fikade på Vetekatten och såg några av mina favoriter i Stockholm.

Dramaten. Favorithus med fantastiskt innehåll.

Vattnet och skärgården. En annan favorit.

Biblioteksgatan med julsmyckning och folkvimmel.

På kvällen var vi sedan på Oscars och såg My Fair Lady. En otroligt bra uppsättning med underbara skådespelare och sångare. Michael Segerström som Överste Pickering var bra och rolig, Jan Malmsjö i en liten men tacksam roll som Alfred P. Doolittle och Henrik Dorsin som var helt vansinnigt rolig som den ungerske lingvisten Zoltan Karpathy. Tommy Körberg sjunger ju helt fantastiskt bra och min favoritsångerska, Helen Sjöholm, var förstås underbar. Jag är så glad att jag hann se den här uppsättningen innan den slutade gå.

Igår kom jag kom jag hem till Skåne igen och då hade faktiskt ett lätt snöpuder fallit över åsen. Mycket härligt att komma hem till. Tredje ljuset har tänts och lucia har lussat klart. Julen närmar sig med stormsteg och jag orkar inte tänka på julklappar. Jag bara skjuter upp tanken på dem. Just nu skyller jag på den förkylning jag "drabbats" av.

Ska försöka ta mig i kragen och åtminstone göra något vettigt idag. Kanske skriva julkort eller baka vörtbröd. Vi får se vad det blir. Till dess jag kommer på något är jag i alla fall fortfarande hög på mitt Stockholmsrus (eller kan det vara nässsprej?).